Med risk för att låta som ett korsstygn: många av de bästa upplevelserna sker när någon annan bestämmer.
Som när mina polare tvingade mig att delta i ett nästan-naken lopp i Linköping 2009 nångång. Eller när min polare David shameade mig till att följa med och hoppa från gamla järnvägsbron i Mjölby ner i Svartån 15 meter nedanför (i min iver att få det överstökat valde jag nästan att hoppa på det livsfarliga stället där vattnet var kanske 3 decimeter djupt, men stoppades av min vän).
Den berömda komfortzonen, sorgligt kapad av Omgiven av idioter-idioter, är delvis förklaringen. Vi är rädda för att prova något nytt, något främmande. Men det är också så enkelt att när någon annan bestämmer provar vi saker vi aldrig ens hade funderat över. En vecka tyckte jag till och med om straight edge-punk efter att ha delat camp med en Black Flag-fanatiker från Oxelösund på Emmabodafestivalen. På samma sätt funkar linjärteven.
Ett vanligt argument för att streamingeran är bra för vår mediekonsumtion är att utbudet är nästan oändligt. Jag vill hävda att det är en sanning med modifikation. För visst fan är det så att det krävs att kanske tio av varandra oberoende personer måste rekommendera Succession innan gemene svensk ska våga ge det en chans? När valet står mellan att runda The Office US för femtielfte gången eller att titta på en mörk fransk serie ”om vår tid” är det lätt att dra åt det familjära.
Detsamma går inte att säga om linjärteven. Den ger oss tillfredsställelse vi inte visste att vi behövde. Helt plötsligt uppslukas man i en dokumentär om djur av olika arter som blivit kompisar med varandra. Man kommer hem från en blöt utekväll och helt plötsligt så är det OS i Japan och Curling på teve. Inget slår Lag Anette Norberg klockan 03.40. Den nya säsongen av 90 day fiancée innehåller mer intrikata intriger än vad en Sorkin-nisse kan skriva (hur länge ska han vara sinnebilden av en manus författare?). Det är som att ha världens bästa sommelier till bords varje kväll, ständigt vetande om vad du behöver.
Visst: on demand är skönt ibland. Jag prenumererar på kanske sex streamingtjänster. Jag lyssnar på en halv arbetsvecka podd i veckan. Men jag vill också ha ett kurerat innehåll, både ett knastertorrt Morgonstudion varje dag såväl som det lite mer triviala Wine Show på den obegripliga Schibsted-kanalen Godare. För vem fan ska streama SM-veckan från Halmstad eller TV4:s Bytt Är Bytt? Det är som blomkålssoppa – den kan vara alldeles ljuvlig, men står sig slät i en middagsmeny där du kan välja en gräddig pasta.
Människor som koketterar över att de ”inte ens har någon teve” är måhända barn av framtiden. Men det är en framtid av monokultur snarare än frihet. Snart är kanske Netflix och HBO vad Kanal 1 och 2 var tidigt åttiotal. Kanske kommer valfriheten att ta knäcken på den fria marknaden. Kanske kommer vi aldrig få ett på riktigt kurerat innehåll igen. Till dess, låt oss njuta av zappandet ett litet tag till. Länge leve linjärteven och vi rebeller som vågar ha kvar dumburken.